torsdag 8 september 2016

"Då kan man lika gärna kittla varandra"

Idag har jag letat upp mina avgångsbetyg  inför ett möte på arbetsförmedlingen, och självklart blev jag sutten med hela kartongen, jag är så nostalgisk av mig och älskar att bläddra bland gamla foton, gamla gästböcker och mina vänner böcker, tidningsartiklar och skolblock..! Alla mina gamla estetpärmar, jag gick verkligen i bästa klassen på gymnasiet, håller av dem alla så varmt och tänker ofta tillbaka på de tre åren och alla teaterproduktioner vi gjorde. Och alla teaterföreställningar vi åkte på, Phantom of the Opera -94 på Oscarsteatern, Hamlet med Rikard Wolff i huvudrollen, Oidipus barn på Byteatern och Odens öga på spegelteater med Johan Ehn mfl. för att nämna några favoriter..! Underbara år helt enkelt. 
Jag hade verkligen mina värsta år på högstadiet, jag mådde fruktansvärt dåligt och mitt självförtroende var mycket mindre än på noll! Så kastades jag in i en estetklass, och vi var bara 10 elever, där fanns inget att gömma sig bakom och det tog bara några veckor innan vi skulle upp på scen två o två inför varandra..! Det sämsta och mest hemska upplevelsen, skitdålig var jag, kom av mig, sa fel och ville bara sjunka genom det där scengolvet, men det var precis vad jag behövde, kastas ut lite i rampljuset och sakteligen bli jag! Jag är evigt tacksam för dessa år nu i efterhand, men man kan ju undra vad jag skulle gå teater för från början..! Jag bestämde mig -92, jag var en heldag i Stockholm och på ett Cafe' bakom Dramaten satt Allan Edwall och jag blev så knäsvag och fnittrig och kunde liksom inte få fram så många ord, men jag fick ta ett kort på honom och han log upp sig så härligt! Där och då blev mitt val teater! Och idag i min nostalgiska kartong hittade jag Allan Edwalls handskrivna brev till mig. Jag gjorde ett specialarbete om scenografi & teaterteknik i åk 3 och skrev helt sonika ett brev till honom med frågor om hans syn på scenografi, och han svarade..! Sjävklart köpte jag boken hann rekommenderade och den tog jag sedan med 1996 till Brunnsgatan 4, på hans enmansföreställning av Hjalmar Söderbergs Dr. Glas och efteråt fick jag träffa honom och han signerade min bok. Dessa underbara nostalgiska minnen! 


2 kommentarer:

Tommie sa...

Underbart minne för livet! Att en person man inte känner kan betyda så mycket! Underbara älskade estetsosso! <3 <3 <3

Ann-Sofie sa...

Du är för fin min älskade Tommie!!! ❤️❤️❤️