Det var verkligen inte igår jag var inne här, ska se om jag kan damma av bloggen lite..! Idag skiner inte solen direkt, vare sig här i Huddinge eller i sinnet, det är tungt nu, livet, motsträvigt och tungt.
Allting med flytten hit, blev precis tvärtom emot vad jag trodde. Innan flytten var jag helt övertygad om hur bra allt skulle bli, jag har ju alltid älskat att vara här uppe. Älskat min anonymitet, älskat hur jag slutar tänka så mycket på, hur jag ser ut, vad andra tänker om mig, slippa all ångest..!Jag har älskat närheten till simhallar, till city, till gratisevenemang och kulturutbud och Skärholmen och sena kvällar i neonljus.
Jag "visste" att allt skulle bli toppen, och när alla frågade hur det kändes att flytta, var jag lyrisk "det ska bli såååååå härligt...!" Och "Jag klarar mig alltid, bara Maja trivs!" Och hon är absolut den viktigaste för mig, alltid. Men henne hade jag ju inte behövt oroat mig för en sekund.., den tjejen alltså, hennes mod & styrka och självkänsla & självförtroende skulle man ha hälften av..!
Det var liksom inte Maja jag behövde oroa mig för, det var visst mig själv. Jag har inte mått bra en enda dag sedan jag kom upp här typ, Flytten tog verkligen knäcken på mig och jag begriper inte varför. För här finns ju allt jag vill ha, Vår lägenhet är så otroligt fin och bra, varm och lugn och vi trivs alliopa här, Jag älskar Huddinge och vi har fått fantastiska intryck av det mesta, som utbud och mat och människor. Majas skola känns det som jag skulle kunna skriva en hel bok om, eller en handbok till hennes förra skola kanske. Här fungerar allt, och personalen styr över ungdomarna med järnhand. Jag som inte gillar vare sig slappa föräldrar/lärare osv är otroligt nöjd. För att ge ett exempel, på Majas förra skola fick jag reda på all hennes olovliga frånvaro på skolavslutningen.Då fanns det ju inget för mig som förälder att göra. Här kommer ett sms direkt: Maja har olovlig frånvaro..! Nu hade hon inte riktigt det, hon kom försent 5 minuter till en lektion och fick olovlig frånvaro hela lektionen, 60 min! Och visst, det är ju surt, men hellre så! Dessutom hände det en incident på skolan i fredags och direkt sattes ett kristeam in. Det lämnas ingenting åt slumpen. Läxförhören är skriftliga så det finns ingenstans att gömma sig om man "glömt" göra den och så får vi föräldrar veckobrev på högstadiet!!! Halleluaj säger jag, där står det exakt vilka läxor dem har och tills när. Men andra ord kan jag som förälder stötta & jag känner verkligen ett samarbete med skolan, På Majas förra skola hade jag ingen aning om vad hon hade för läxor & samarbetet kändes som ett motarbete. Det var så frustrerande och många tårar. Och så det bästa av allt, utbildad personal! Så Majas start här har varit fantastisk. Skolan är superbra, hon hänger med vänner var och varannan dag, och hon fullkomligt älskar sina dansklasser. Hon har tre lektioner i veckan, två jazzpass, ett med Stina Helmers och ett med Jeannine Castro Inostroza och ett pass modernt med Linn Yttersjö. Grymma!
Men över till mig då, migrän och nackspärr var och varannan dag, kroniskt sjuk sedan 20 år tillbaka och jag känner mig äldre än äldst, min Pappa 70 år, är liksom 10 ggr piggare. Mitt blodtryck är oroande högt och mitt hjärta liksom rusar hela tiden, andningen sitter liksom uppe i munnen och jag kan inte varvar ner. Nu har jag fått medicin för blodtrycket och jag tycker jag försöker verkligen ta hand om mig, vilar och ber och stänger av alla måsten. Men då kommer liksom ångesten istället för allt jag missar, vi skulle gå på En midsommarnatssdröm i Vitabergsparken, en dansföreställning som jag längtat efter att se så länge, men nope, kroppen orkar inte och jag är rädd varje dag för att klappa ihop. Och så får jag ångest över att må såhär, jag vill ju inte det!!!! Jag vill vara pigg, gå till simhallen, söka jobb med glädje och inte med press och tårar som rinner för huvudvärken håller på att spränga mig i bitar, nacken smörjs och tabletter inmundigas med jämna mellanrum men hjärtat rusar på, liksom livet och jag hittar inte nödbromsen.
Tur att jag har min Tommie, jag älskar hur han skickar sin knutna näve till mig var & varannan dag med texten: Min kämpe! ❤️
Han alltså! ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar