Men så bestämde jag mig för att gå till Korskyrkan! Kände jag behövde en dos Jesus, helig ande och Herren Gud himself! Och visst fick jag det, det slår aldrig fel när jag går dit, Korskyrkan alltså! Bara jag kommer in så träffas jag i hjärtat! Mina bekymmer blir så små i jämförelse och jag gick därifrån med lätta steg! Men får väl erkänna känslorna ändå sitter utanpå, för då tänkte jag mig en promenad till Kyrkogården, väl där hann jag bara tända ett ljus och ställa ner det så kom tårarna, stackars mormor och morfar, där stod jag på kyrkgårn, i iskalla vintern, blåst och minusgrader, grät som ett barn och berättade hur mycket jag behövde dom! Att jag går vilse på vägen utan mina förebilder! Och så är det! Förr, när dom levde, kunde jag ta alla bekymmer i världen, för dom fanns! Dom fanns att visa mig, på det enda som betyder nåt här på jorden! Livet! Livet så enkelt som det var tänkt att vara!
AnnSofie
3 kommentarer:
Dom kommer fortsätta visa dej, det tar bara lite längre tid eftersom det är så långt från himlen till Vimmerby. Dom tar nog gärna dina tårar, fast dom vill hellre att du ska bli glad igen. (och det vill vi med)
Kram Biggi.
Jag har tänkt på det, att när man är ung så har man ju alltid sina föräldrar och/eller de äldre att gå till. Men när man sedan är vuxen och man själv ska vara den där stöttespelaren måste det ju vara svårt att själv få stötta sig på någon. Men som tur är finns ju vänner och släkt :)
Jag förstår precis hur du känner, saknar dem något fruktansvärt när jag har något roligt eller tråkigt att berätta. Saknar främst mamma jättemycket när jag känner att jag behöver gnälla och beklaga mig.
Hoppas snart att det känns bättre för dig och att du blir glad och kan sova igen. Du får ringa en gammal moster och spy galla om du vill/behöver :)
Kramar Anette <3
Skicka en kommentar