Mer om min tro...

När och hur kände du Guds närvaro? När började du tro? Och varför gör du inte slag i saken och utbildar dig till präst? Är säker på att du hade blivit en helt fantastisk sådan!
Mvh

Hej och tack för dina frågor! Jag växte upp med Svenska Kyrkans verksamhet, min mamma var delaktig och jag gick i Söndagsskola, barngrupper, kör osv. Kyrkan, amen, Jesus och präster blev en naturlig del av livet bara, inget jag tyckte var konstigt alls, ungefär som sportiga föräldrar tar med sina barn på matcher och fotboll, Zlatan och allt vad det nu heter, lika självklart var kyrkans rum för mig. Jag trodde redan som barn och kände mig väl kristen med det var inte förrän 2004 jag upplevde Gud, på riktigt, ansikte mot ansikte. Då hade jag vacklat i min tro i några år och kommit bort ifrån kyrkan. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, min skilsmässan 2001 var alle fall starten till mitt ifrågasättande om livet, mening, kall osv. 
Det var min underbara morfar Karl-Erik, som 2003, frågade om jag läst dagens betraktelse i vår lokala tidning, hans fråga var mer som ett påstående och han tog för givet jag läst den, som han alltid gjorde, började diskutera med mig, och det var en betraktelse av Bertil Wik. Så jag läste texten och blev helt berörd, och jag kände någonting..., hans betraktelser blev viktiga och med dom kände jag starkt en innerlig längtan efter Gud igen...!
Jag började gå i samtal/terapi också i den här vevan, hos en präst, så det kom upp en del existensiella frågor, och dessa samtal ledde alle fall till att jag åkte ut till Kröngården, det var Våren 2004, och gick på en 2 dagars föreläsning av just Bertil Wik. Det var som om hela kursen var riktad till just mig, jag kände mig påkommen, utlämnad, och det var läskigt hur orden, bönerna och samtalen kändes. De öppnade mitt hjärta och under kursens avslutande gudstjänst blev jag frälst. Det är svårt att sätta fingret på hur det känns att möta Guds närvaro, men med ord skulle jag säga att jag blev uppfylld av helig ande, och jag kunde inte värja mig för det. Jag satt i en fullsatt kyrka men det kändes ändå som om det bara var jag och Gud där! Nu vet jag att Gud finns, den tron tappar jag inte, det är inget jag någonsin kan vända ryggen mot igen, även om jag ibland kan få känslan av att jag vill det...Efter den upplevelsen kan jag lätt känna Gud, när jag ber, sitter i kyrkan, eller när livet är tungt, när det känns som jag ska falla, men jag lyfts av en inre starkhet, en styrka jag vet inte kommer ifrån mig!
Och så frågan om varför jag inte gör slag i saken...! Livet kom nog emellan bara, skulle jag vilja påstå, kanske bara är ursäkter, men när jag skulle söka mig till högskolan efter gymnasiet blev jag sjuk, svårt sjuk, och de fem första åren med sjukdomen fanns det inga mediciner jag kunde ta/tålde. Jag låg liksom sjuk i fem år känns det som nu, det var många tårar, mycket sängliggandes, otroligt mycket smärta och en kamp att klara dagen. Att läsa då gick inte. Jag fick ett jobb, jag blev gravid, sen skilsmässa, ensamstående mamma, och åren rullade på. När min syster Emma sökte till högskolan 2002, så tyckte hon jag också skulle söka, så vi kunde bo ihop och hon kunde hjälpa mig med Maja, jag förstod inte då, att tacka nej till det, skulle bli vad jag idag ångrar mest. Av rädsla såg jag nog inte hur jag skulle fixa det...! Och just i detta nu, sitter jag i samma sits, haha, ensamstående mamma, och känner inte hur jag skulle kunna ha råd att studera! Det är säkert bara rädsla och ursäkter nu också, för allting går ju när man väl bestämmer sig!
Men, jag ska faktiskt börja läsa/studera efter sommaren alle fall, och det ser jag verkligen fram emot, vad det blir får jag återkomma om! Så vem vet vad livet vill mig och min framtid...!

Ha en jättefin dag alla som kikar in här!
Kramar Ann-Sofie