Från djupet av mitt hjärta...

Jag vet att jag är på väg tillbaka, det är ni många som sett, men emellanåt känns det ändå som så lång väg kvar...
Början på min dåliga självkänsla startade 2008 när jag tappade mitt hår! Hur mycket värk i kroppen jag än hade tänkte jag alltid att om jag fick välja ville jag ha mitt hår tillbaka, det låter ju väldigt ytligt om man inte upplevt det själv! Att tappa håret var som att tappa en del av mig själv, min personlighet, jag kände inte igen mig!
Jag tappade fotfästet, mitt skratt, och många dagar klarade jag inte av att gå ut ur huset!
Men så sakteligen 2010 började mitt hår växa ut igen, och i takt med det stärktes även jag, jag började hitta mitt skratt igen, jag började våga vara jag. Det var som jag väcktes till liv! Men uppvaknandet var lite som att putsa mina fönster, helt plötsligt såg jag klart igen, och insåg att livet jag levde inte vad var jag ville, inte vad var jag förtjänade! Jag var inte så stark som jag önskade, men jag klarade trots allt av att ta mig ur det som var så fel!
Och nu sitter jag här med Maja på Alla hjärtans dag i våran nya lägenhet och njuter av den känsla som pockar på mig, känslan av att jag är här och nu! Jag har ett liv här som jag länge längtat efter, Maja och jag, en aktiv vardag, träning, och känslan av ett välmående som är här för att stanna!
Jag har inte nått ända fram, jag tvivlar i min osäkerhet fortfarande emellanåt, men Rom byggdes inte på en dag och de delmål jag satt upp för mig själv har jag klarat med bravur! Nästa delmål har slutdatum den 5 Maj, och jag ser fram emot att få fortsätta blomma ut ikapp med vårsolens strålar!

Kramar Ann-Sofie