Jag ber om ursäkt för att jag inte uppdaterat min blogg så flitigt som tidigare...Jag startade min blogg främst för min storasyster Anna-Lena tjatade om det, hon ville känna oss mer nära... Och jag tyckte det var så trevligt att läsa om henne med familj, så jag förstod ju vad hon saknade....
Jag har alltid skrivit dagbok, och tänkte detta får bli i dagboksform. Kan ju erkänna att jag varit lite mer detaljrik i mina tidigare dagböcker, det kom över mig tidigt hur jag måste värja mig inför felsägningar m.m....så en direkt dagbok blev det inte.
Men jag kände ändå snabbt att jag hittade formen på min blogg, den fick en viss själ och visade genuint vem jag är...vad jag tycker är viktigt, jag vill bjuda på mycket medmänsklighet, kärlek och omtanke. Det är viktiga grundstenar för mig, jag ville även på ett enkelt sett visa på min tro och Jesus betydelse...Men de senaste veckorna har bloggen blivit till ett måste, främst för att jag inte känner igen mig själv...Jag har inget positivt att dela med mig av, att bjuda på kärlek känns just nu falskt!
Jag kan bara vara... när jag är sann mig själv, och just nu är jag trött på....mycket! Jag känner inte att jag får tid att bara vara mig själv, jag längtar efter egen tid i huset eller att bara sitta ned en stund, sitter jag ned så rackarns är det någon som ropar: Ann-Sofiiiiiiie!!! Och jag reser mig, bara går på...bara gör...vad som förväntas!!!Jag är nere i en liten svacka och har mig själv att skylla...jag har gått i terapi i två år för att lära mig säga: Nej!
Jag reser på mig, för att andra ska må bra, och i detta försvinner jag själv och mina behov...jag tar på mig offerkoftan, om ändock motsträvigt! Men ibland finns bara inte gnistan där, ibland är de där tårarna bara så nära till hands, jag har ingen egentlig förklaring... Jag har allt jag kan önska mig, men ändå är det något stort som fattas mig!Jag har inte varit i kyrkan på evigheter vilket gör att det växer en irritation inom mig, att gå till kyrkan, predikan, bön, lovsång, nattvard helar mig, stärker mig.... Jag vet nog egentligen vad som behövs, men är det inte så ibland..att glöden inte finns där?!
Till syven o sist, så blev jag jätteglad över min första kommentar i min blogg, ännu gladare när nya männsiskor hittade hit, och så tacksam för era kommentarer, som ger mig så mycket! Därför är jag nog lite rädd att bara öppna på locket, och tala från hjärtat....jag är rädd för att vara en "gnäll" blogg, den manteln får andra bära...! Jag hoppas ni är med mig ändå, i såväl medgång som motgång!
Jag önskar från botten av mitt hjärta att ni får en jätteskön fredagskväll, och det ska även jag, för trots hur jag mår ,så kan jag glädjas!
Stor Kram från Ann-Sofie, och tack för att ni lyssnar!
5 kommentarer:
Jag älskar dig!
Och jag är såååååå glad över denna möjlighet att få "vara med" fast jag är så lågng borta! Jag stod på Håkan och tänkte på er när han sjöng ..."att nåt så nära kan va så lågt bort"... Jag tycker ändå INTE att du har en gnällblogg!?.. Inte alls... Du har ju en sjukdom som många lider av och kanske de kan finna tröst i att du skriver av dig ditt gnäll!?.. Jag tycker ändå du har en hoppfull och varm blogg med ert tokeri i huset ? ;) och härliga bilder på Maja och trädgård och inredning! Nej, detta är inte bara en gnällblogg, vännen! Och jag håller med Emma... Jag älskar dig! :) (och Emma och Fredrik självklart!!! :) Kramar till er!
Det absolut viktigaste är att vi ska vara de vi är - och det betyder att kunna visa både glädje och sorg. Ibland är det tungt - och det vet Han som älskar dig......du är omsluten på alla sidor. Stor kram
Men vännen min *kramar om så hårt jag kan*
Åh jag önskar jag i ord kunde uttrycka vad du och din blogg betyder,den är så varm och full av kärlek Annso och du vet att jag föll för den första dagen jag var här inne *ler stort*
(hihi låter som värsta kärleksförklaringen *skrattar*)
Skämt o sido,jag känner igen mycket av det du skriver och jag förstår vad du menar.
Även jag är den eviga JA-sägaren som inte slutar förrän jag stupar *suckar lätt*
Du har dessutom en jobbig sjukdom som du lever med varje dag,mycket jobb och vardagen som knackar runt hörtet-du är bara mänsklig gumman,man orkar inte varje dag,så är det bara.
Och jag upplever aldrig att du gnäller,du är rak och ärlig och det genomsyras genom hela din text.
Det är skönt att få skriva om sina tankar o hur man mår,det är din blogg och du bestämmer vad du ska skriva-sen vill man inte skriva allt-självklart,men det viktigaste är att du skriver för din egen skull,för att du VILL.
Och du,låten med Sonja är alldeles underbar!
Ta väl hand om dig nu,jag hoppas du kan finna lugn i helgen och sportlovs-veckan som kommer.Och att du och din fina familj får en underbar alla hjärtans dag.
Finns här!!
((MÅNGA KRAMAR))
Vissa perioder i livet är jobbigare än andra, alltid finns det svackor som man snavar ner i utan att knappt märka det förrän man är nere.
Det är din blogg och du får skriva precis vad du vill. Du verkar vara en otroligt varmhjärtad och underbar människa som ger mycket och du har all rätt i världen att få tillbaka.
Skickar massor av kramar och hoppas att det känns och ser ljusare ut snart. Du vet själv vad du behöver för att hitta ljuset igen, det gäller bara att hitta kraften att ta sig dit.
Skicka en kommentar